Ftagn!

The Original King in Yellow*

Hade den gode Howard Philips Lovecraft vetat att hans skräckberättelser om onda kulter, konspirationer, uråldriga gudar och mörka mänskliga begär skulle skapa en sådan välanvänd värld så hade han antagligen tryckt på store rättighetsknappen och varit rikare än George Lucas (det finns ju Chtulhu-mjukisar, vem vill inte ligga och cuddla med en Shoggoth i plysch?).
En ordenligt skopa anledning till hans popularitet får nog tillskrivas de goda herrarna Sandy Petersen och Lynn Willis på Chaosium vars Call of Chtulhu från 1981 ökade populariteten för R’lyeh, Star Spawns, Nyaralthotep och allehanda Mi-Go’s.
Jag kan nog säkert skriva en bra mycket längre text om det här ämnet, men det är väl inte riktigt fokuset för den här bloggen. Utan vi kör istället igång med Gubbspel i Chtulhu-miljö. Det här inlägget ska inte på något sätt ses som en akademiskt uttömande kanon, utan mer som en introduktion. Det är rätt svårt att vidröra exakt alla gubbspelstillverkare som finns, så jag håller mig till de klassiska stora, och stoppar som vanligt in lite stickspår som får det att värka lite extra i spenderarbyxan.

The one and only original Chtulhu-gubbspelsmaker är RAFM (Jag har ingen aning om vad det står för, har försökt få fram infon, men det är väl säkert nåt löjligt som SKF). De goda Kanadickerna har hållit på bra länge, nästan lika länge som jag levt.
De fick ganska tidigt licenserna för att skulptera fram Call of Chtulhu-figurer, och det var främst den gode Bob Murch som tog hand om de grejerna.
Här är ett par godbitar




Men! RAFM var inte först med att trycka ut licenserade figurer, utan den låg först hos Grenadier (Ett av de mest klassiska gubbspelstillverkarna när GW fortfarande hette Citadel…). Resterna av det företaget har blivit uppsplittat i två delar. Det ena är Mirliton, och det andra EM4 Miniatures. Den sistnämndas figurer är så billiga att man nästan trillar baklänges. Dessutom har de stora delar av Mark Copplestones Barbar-range, och den brukar alltid ge mig nostalgiska vibbar av Flammans  Spel och konstiga blisters som hade kissgul plast runtom.

Det som Grenadier släppte kanske inte är jätteimponerande såhär 30 år senare, men då var det säkert värsta grejen!




Nu är det tur att vi inte behöver sitta och spela med Anabolaätande Deep Ones, utan det har ju kommit en hel del intressanta tolkningar och varianter de senaste åren.
Fenris Games har gjort ett par av ”exotisk” karaktär. Vissa älskar dem, andra tycker att det är fiskar med ben. Själv har jag inte bestämt mig.


De har även börjat att skulptera en modern range med Investigators som faktiskt nästan helt saknar vapen. En väldigt trevlig grej som jag nämnde förra året. Hitills har de visat ett par, och senaste är D for Dallas

Ni trodde att detta var allt?
Självklart inte!

En relativt ny aktör på marknaden, som jag även skrivit om innan, är Tengu Models. Han satsar mest på modern horror och zombieapokalypsgrejer. Och har självklart gjort ett par mycket trevliga Chtulu-passande figurer!





Uncle Mikes Strange Aeons. Jag ska inte vara helt uttömmande på ämnet just nu, utan väntar litegrann med att prata om reglerna (ska ha en fin omgång skirmish-regelinlägg senare), men figurerna är rätt najs.
De lider dock av att de är otroligt slafsigt målade ibland och det sänker tyvärr värdet lite.
Det finns dock en expansiv range, även om den är helt fokuserad på att följa Strange Aeons-reglerna.




Och till sist, Rattrap Productions har släppt två pack med Deep One Hybrids. Väldigt trevliga små saker de däringa fiskmänniskorna…


Ftagn

Annonser
Comments
4 Responses to “Ftagn!”
  1. Asplund skriver:

    Arrgh… Vet att jag kunnat vad RAFM står för. Men jag gick också bet på internet. Fan va störigt.

    • Redaktörn skriver:

      Real Adventure Figure Manufacturer…

      Har jag för mig. Jag får fan ta och maila, för jag stör mig rätt rejält på det hela nu!

  2. Martin A skriver:

    The Original King in Yellow — borde inte det vara Robert W. Chambers? Den end agången Lovecraft nämner The King in Yellow i sin skönlitteratur syftar han ju på Chambers’ novellsamling.

    • Redaktörn skriver:

      Det stämmer garanterat. Min namngivning var av barnsligare karaktär eftersom jag hade för mig att han dog av nån njursjukdom. Läste nyss att det var cancer i tarmen, så King in Brown vore det barnsliga epitetet vara.
      Tack Martin för tipset!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: