Sång åff Bläjds änd Herås Del 1

Det är ny månad, nya tider, vår och gud vet inte vad! Då känns det extra bra att presentera ett gästinlägg från den gode Mattias. En skåning som spenderar mycket tid att gå långa omvägar runt sitt förra ödetorp i Halland som han precis börjat renovera.  Han är även en passionerad Citadel-samlare och besitter en ohälsosam kunskap om gamla fantasygubbspelstillverkare. Han driver även den väldigt trevliga bloggen Ministuff (som han t om börjat uppdatera igen, till min personliga glädje). Ta en titt på den vettja, ni kan bli inspirerade till både illdåd och impulsköp av gamla citadel-figurer…

Detta är första delen av två som handlar om SBH. Den andre delen tittar bara lite snabbt på alla expansioner och de vältecknade böckerna (viss ironi).

Redaktörn bad mig för ett tag sen att skriva ett gästinlägg till hans (jävla) blogg, med någon form av introduktion till Song of Blades and Heroes (hädanefter SBH).
Man säger helst inte nej till en berberkung, så njut av följande. Det tog mig trots allt över sex månader att skriva.

SBH är ett regelsystem för fantasygubbspel på skirmish-nivå, utan koppling till någon särskild blynasare eller specifik värld. Filosofin bakom systemet är att man ska kunna ta de figurer man tycker ser coola ut oavsett tillverkare och sen bygga ett warband utifrån ett ganska simpelt poängsystem. Tre ord som beskriver huvuddragen hos systemet är enkelhet, smidighet och snabbhet. Tack vare dessa tre egenskaper blir det oftast jävligt roliga spel!

Kanske låter det skit med ett system där enkelhet är en av de främsta styrkorna. Tvärt om, säger jag!
Till skillnad från gubbspel från ondskans hantlangare har varje figur här endast två stats; Combat och Quality. Därutöver kan man ha förmågor som ger en figur negativa eller positiva egenskaper, men det händer aldrig att man blir fistad i gumpen bara för att man inte läst motståndarens 100-sidiga häfte med specialregler.

Alla stats och förmågor har ett specifikt poängvärde och om man använder gubbsnickrarmjukvaran (som finns tillgänglig gratis på nätet) kan man lätt svänga ihop profiler som passar vilken blyklump som helst. Det är dessutom enkelt gjort att representera en personlighets särdrag genom att tweaka existerande förmågor. Detta är min favoritaspekt hos spelsystemet!

Speltiden är kort. Ett parti tar ungefär 45-60 minuter om man spelar i normal takt, eller 90-120 minuter om man spelar i min takt. Man behöver sällan bläddra i reglerna, men när man behöver det kan det bli lite knöligt om man kör med alla expansionerna.

Den främsta taktiska aspekten i spelet är hur man hanterar en figurs aktiveringar. Alla figurer kan (normalt sett) aktiveras med en till tre T6. Man jämför resultatet mot figurens Quality-attribut, och de slag som är lyckade tillåter figuren att utföra en handling. Här kommer dock kruxet… misslyckas man med mer än ett aktiveringsslag för en figur så ryker resten av ens runda. Det innebär att man hela tiden våndas över hur många tärningar man ska slå.

Just aktiveringen är skitkul i en ”PvP”-miljö, där man kanske lirar bäst-av-tre eller något liknande och hånskrattar åt motståndarens oförmåga att slå bra. Om man däremot använder systemet för att spela ”rollspel light” (som vi gör) så har vi kommit fram till att man gott kan fila lite på den negativa effekten av misslyckade aktiveringar. Jag skrev ett inlägg för ett tag sen på min egen blogg (eh, eller för ett år sedan. Red) om just såna ändringar.

Strider är ganska basic och utkämpas aldrig mellan mer än två figurer. Varje spelare slår en tärning, lägger till sin figurs Combat-värde och kollar sen diverse bonusar (assisterande polare, högre mark, storleksskillnad och annat). Vinnarens resultat dikterar sen effekten. Får man dubbelt så högt resultat som motståndaren så är den andra figuren död. Snabbt och smärtfritt! Tredubbelt resultat så är motståndaren pulveriserad och hans närmast sörjande måste eventuellt sticka hem och kolla upp kakan i ugnen. Det är alltså inget krångel med att hålla koll på skador och så vidare, normalt sett.

Spelet kräver inte mycket yta. Om man kör 28mm så rekommenderas en spelarea på 100 x 100 cm (även känt som 1 x 1 m). Det går alldeles ypperligt att spela med andra skalor också, eftersom alla mått och avstånd anges med tre standardiserade termer; lång, medium och… kort! För 28mm är de en viss dimension, för 15mm en annan. Vill man köra 54mm så är det en ganska smal sak att skala upp spelbordets samt stickornas storlek.

Det är just den smidigheten och flexibiliteten som är SBHs styrka, men också dess svaghet. Ibland kan det kännas lite lättviktigt och när man som vi kör rollspel-ish med reglerna så kan man ibland sakna lite finkornighet i reglerna. Det är svårt att ge en karaktär en pryl eller belöning som inte avsevärt förbättrar eller försämrar dess stats. Kan man överleva det I-landsproblemet så kan jag varmt rekommendera SBH. Det ska ”snart” komma en uppdaterad samlingsvolym, så man slipper slå i fyra böcker för att se vad en viss specialförmåga gör. Köp den. Det kommer jag göra!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: